Så tokigt det kan bli

Det här är inlägget "Pinsamt" som jag skrev i söndags, översatt med ett program från svenska till engelska, sedan tillbaka till svenska igen. Jag skrattade så jag grät. Men jag antar att budskapet går fram i alla fall.

Svenska till Engelska
I snavade on trottaren yesterday, and tumbled såklart headlong ahead. Takes the lugnt, I did not do poorly myself. The each only very embarrassing. I believe that I never comes faith myself to tumble without being ashamed. I know that the hand sometimes, but each time wants to I to fall through the land and to become obliterated from världshistorien. Note to self: lift your feet while walking.

Engelska till Svenska
Snavade I trottaren på igår, och dråsad såklart handlöst framåt. Tar lugnten, mig gjorde inte dåligt myself. Varje som endast mycket är pinsamt. Jag tror att I kommer aldrig tro myself som dråsar utan att vara skamset. Jag vet att räcka ibland, men önskar varje gång till I till nedgången till och med landet och att bli utplånat från världshistorien. Notera till själven: lyft ditt gå för fotstunder.

Ett...

... säkert tecken på att du blivit riktigt lat: pricksäkerheten på att träffa papperskorgen har gått upp 100 % eftersom det är för jobbigt att resa sig från stolen och slänga skräpet.

Trust me, I know.

=)

Saker jag inte riktigt förstår med USA

1. Folk har flip-flop's på sig (trots att det är typ vinter här)

2. Vissa personer går till sina föreläsningar i sina pjyamasbyxor

3. Deras kaffekultur (Jag känner en person som har honung i sitt kaffe! Helt galet...)

4. Det konstanta småätandet, s.k. snacking eller eating a snack

5. Varför folk (till exempel personal i en affär etc.) hela tiden vill veta hur jag mår, dvs. How are you today? eller How are you doing?, även fast jag vet att det egentligen inte bryr sig ett smack.

To be continued...

Pinsamt

Jag snavade på trottaren igår, och ramlade såklart huvudstupa framåt. Ta det lugnt, jag gjorde inte illa mig. Det var bara väldigt pinsamt. Jag tror att jag aldrig kommer lära mig att ramla utan att skämmas. Jag vet att det händer ibland, men varje gång vill jag sjunka genom jorden och bli utplånad från världshistorien. Note to self: lift your feet while walking.

Nördig fakta

Robert A. Dahl som har skrivit bland annat "Demokratin och dess antagonister" är en alumni från UW. (Ni som har läst Statsvetenskap B på LiU vet vem jag pratar om.) Lite häftigt är det... I alla fall om man är en Political Science- nörd, som jag är.

Space Needle

Go Seahawks!

Igår tittade jag på mitt livs första amerikansk fotboll's match. Seattle Seahawks vs. Carolina Panthers. Jag fattade ingenting. En helt obegriplig sport, men efter ett tag blev det faktiskt riktigt intressant. Extra roligt var att vårt lag (dvs. Seattle's) vann och vi har för första gången gått vidare till Super Bowl, som går av stapeln på söndag om två veckor. Det är det största TV-evenemanget under året i USA. Gissa vem som tänker sitta bänkad framför tv:n, precis som miljoner av amerikaner gör på Super Bowl Sunday, med en Seattle Seahawks tröja? Jo, jag!

Psst! Gissa vad Seattle Seahawks' cheerleaders heter. Jo, SeaGals! Fyndigt, va?

Saker jag gillar med USA

1. Sting cheese, jelly beans och Cheetos
2. Trader Joe's (en riktigt bra mataffär)
3. Mitt U-pass (som låter mig åka hur mycket buss jag vill med King County Metro)
4. Att folk är artiga, trevliga och lätta att prata med

Fortsättning följer...

Seattle

Bowling at the HUB

Jag säger bara en sak; Kårallen, kan slänga sig i väggen! På UW har kårhuset bowlinghall, arkadspel och ett tiotal biljardbord. Allt till ett mycket överkomligt studentanpassat pris.


Lucky number 13 (Men jag vann med en poäng ändå, mohahaha...)


Landskamp: Finland mot Österrike

En dag som alla andra?

Idag skiner solen.

Och jag vill bara dra täcket över huvudet och stanna i sängen.

Inte göra något alls. Bara vara.

Himlen är blå också.

Jäkla skit.

Söndagkväll, Central District, Seattle

Hur hamnade jag här egentligen?

En liten fotnot

Btw, jag ber om ursäkt för att det inte är speciellt mycket politik på bloggen längre, utan mest reseskildring. Detta har ju en naturlig förklaring, tänkte ändå bara skriva en lite notis om det. Det är ju inte så att jag har slutat att bry mig, bara det att just nu prioriterar jag annat på bloggen. Dessutom finns det ju massa andra sossar och annat vänsterfolk som är mycket bättre än vad jag är på att kommentera politik. (Sen finns det ju såklart folk med andra politiska åsikter som bloggar också, som säkert är duktiga på det de gör.)

Lördag 14 januari, Freemont Bridge

Dripp, dropp, dripp, dropp...

Innan regnet

Idag är det 27:e dagen i rad som det regnar i Seattle. Vi har ännu inte slagit rekordet från 1953, då det regnade 33 dagar i rad. Dock är det inte Seattle som fått mest regn i staten Washington, utan det är staden Centralia som hade 55 dagar av regnande 1996/1997. Regnrekordet i USA innehar faktiskt Hawaii och en plats som heter Kaneohe Ranch på ön Oahu som registrerade 247 dagar av regn mellan 27 augusti 1993 och 30 april 1994. Så jag klagar inte.

Hemma med halmen

Nu har jag flyttat, jag bor numera i Mercer Hall i ett dubbelrum. Det känns väldigt bra. Jag tror att det här kommer funka bättre. Huset jag bor i kallas "Fängelset", kolla in väggarna så förstår ni. Men jag trivs redan och jag tycker att min nya rumskompis är väldigt trevlig.


Mitt skrivbord till vänster.


Min säng, mysigt va?

Att bo med andra, del 3

Jaha, imorgon flyttar jag ut från mitt rum och in i ett annat i en helt annan byggnad. Där får jag bara en rumskompis, som jag hoppas är bättre än dem jag har nu. Jag vet att den här tjejen i alla fall är över 20 år, ett klart framsteg. Det är lite jobbigt att behöva berätta för mina nuvarande rumskompisar att jag ska flytta. Känner mig liksom taskig, men jag klarar inte av att få min sömn förstörd i minst två månader till. Men jag vet ju liksom inte var jag hamnar, och det kanske är värsta bitchen som jag får bo med? Fortsättning följer...

Att bo med andra, del 2

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om att det går bra att bo med andra. Det funkar inte speciellt bra när min rumskompis inte har nån respekt överhuvudtaget för att jag faktiskt vill sova. Mina rumskompisar har helt annan dyngsrytm än mig. Jag går och lägger mig på kvällen och går upp på morgonen. De är uppe halva nätterna, blir trötta och sover hela förmiddagen istället. (De sover istället för att gå på föreläsningarna.)

Igår kväll, Mitt doorm room, strax efter elva.

Jag: Trött och förkyld, går och lägger mig.

Min rumskompis och hennes kompisar: Högljudda och dryga, diskuterar vem som skulle vinna en dance-off mellan Beyonce och Xiara (Vet inte hur de stavar sina namn.)

Jag: Hoppas att de ska fatta vinken att jag faktiskt gått och lagt mig.

Dom: Börjar kolla på en DVD.

Jag: Ber dem att vara tysta och släcka i taket, lyssnar på Air på min mp3-spelare. Lyckas faktiskt somna.

Dom: Glömmer bort att vara tysta, börjar ha en livlig diskussion om slutet på filmen.

Jag: Vaknar (rätt pissed-off). Frågar om de inte ska gå och lägga sig snart, klockan är ändå tjugo i ett. (Känner mig som en grinig pensionär.)

Dom: Går äntligen hem.

Jag: Tänker hatiska tankar en liten stund, somnar till slut om.

Recept mot hemlängtan

Lyssna på Köpäbävisan med Bengt Pegefeldt, det tar garanterat bort all hemlängtan. Gissa varför... ;)

Utsikten från 11:e våningen, Terry Hall

Äta bör man...

Maten i USA är en av de sakerna som jag har mest problem med just nu. De har en rätt konstig matkultur. Det finns många olika alternativ att välja på och det är nästa för mycket ibland. Ska du köpa en sub till exempel finns det säkert minst fyra sorters bröd att välja på, tre sorters ost, massa grönsaker och sex olika sorters dressing. Det är en mindre vetenskap att köpa mat. Ett annat problem (i-lands problem) är att portionerna är väldigt stora. Jag orkar aldrig äta upp. Maten är väldigt flottig också. Alla mina fördomar om amerikansk mat har faktiskt visat sig stämma. Maten är fet och inte speciellt hälsosam. Läsken är väldigt söt. Det senaste sötningsmedlet som gäller nu heter Splenda, och ska tydligen vara lite mer hälsosamt än t.ex. aspartam. Frukosten är det värsta, och den ska dränkas i mycket lönnsirap (maple syrup). Men det finns såklart saker som är bra också, till exempel är utbudet av internationell mat väldigt stort, och här i Seattle finns det många bra Sushirestauranger. Sen finns det ju alltid Jelly Beans… =)

Eller så kan man dricka drinkar med andra utbytesstudenter.
(Från vänster, Kanada, Österrrike, Finland*2, Frankrike och Sverige)

Studera mera

Nu har jag varit i USA i ungefär en vecka. Det har varit en tröttsam men rätt skojig vecka. Många nya intryck, massa saker att fixa med och en helt annan kultur. Jag har pluggat väldigt mycket redan, betydligt mer än vad jag gör i Sverige. (Jag kanske inte borde avslöja det…) Jag har föreläsningar (lecture) eller lektioner (quiz session) varje dag och börjar vanligtvis vid halv nio. Efter det går jag och sätter mig i biblioteket och läser så länge jag orkar. Här i USA förväntas studenterna vara mer aktiva vid lektionerna och ställa frågor och vara pålästa. Speciellt vid lektionerna då vi får betyg efter närvaro och aktivitet. So far so good...


Suzzallo libary; där jag sitter och pluggar för det mesta.
Torget som syns i förgrunden kallas för "Red Square".

Dagens soundtrack

Riktigt bra låt med bra text, men för mig är det Crazy U.S. Winter som gäller. (Tyvärr vet jag inte vem som har gjort låten överhuvudtaget. )

Crazy English Summer

Fields of fire that pass the train
The sky is victorious but here comes the rain
Friday is taking me home again
And I have noting but you on my mind

Grass is green and without the pain
I think that I am changing but I am just the same
My sun is descending again
And I have nothing but you on my mind

Sometimes I feel like I am glad to be free
Sometimes I still want your arms around me
Sometimes I am glad to have left you behind
The Crazy English Summers put you back on my mind

Life is a riot my loving friend
Pity the days that has to end
Friday come speed me home again
I have nothing but you on my mind

Sometimes I feel like I am fine on my own
50 000 miles from home
Sometimes I am weak then the past is my guide
Summertime puts you back on my mind

Att bo med andra

Jag har alltid sagt att jag inte kan bo med andra människor för längre perioder. Men jag är väl inte sämre eller bättre än att jag faktiskt kan ändra mig. För här i USA delar jag ett litet rum tillsammans med två andra tjejer. Av någon underlig anledning så bor jag med två Freshment’s, dvs. de har precis slutat High School i princip och fyller 19 i år. Men de är schyssta och hjälper mig och svarar på alla mina konstiga frågor. Det är ju inte så länge jag ska bo med dem och jag är nöjd bara jag får sova nånstans och ha mina grejer där. Internetuppkoppling är också bra.

Mina rumskompisar är som sagt snälla, men också rätt amerikanska. Den ena är kristen som sjutton (enligt mig), och går i kyrkan två gånger i veckan, ägnar sig åt organiserade bibelstudier och läser i bibeln varje dag innan hon ska sova. Hon bär också runt på kniv, har en piska på rummet, och frågade mig om jag hade något emot vapen. Tydligen har hon två knivar som hon brukar träna med ibland. (Men bara när hon är själv, som tur är.) Min andra rumskompis kommer från Da Hood här i Seattle. Hon pratar rätt mycket slang och är ganska högljudd. (Hon hade en kompis här igår och alla de pratade om var cute, cutie, darling, baby etc.) Men jag gillar dem ändå och vi kommer överens rätt bra än så länge. Jag tror att det är en nyttig erfarenhet för mig, och vi har ju inget kök som jag kan reta upp mig på så det är lugnt. (Btw, jag äter alla måltider i restauranger på campus och delar toalett och dusch med alla andra tjejer i huset.) Hur många trodde att jag skulle göra något sånt här egentligen? Jag som har seriöst husmoderskomplex annars.

Första bilden: Jag sover i överslafen på vänstersida. Andra bilden: Mitt skrivbord

Ångest

Jaha, så börjar den första dagen lida mot sitt slut. Jag har haft en riktigt hektisk dag med massor med info och mina två första lektioner. Tempot verkar helt sjukt högt och jag är ju under-graduate, men läser en masterkurs, så jag hamnar lite mitt emellan allting. De som läser masterskursen med mig behöver bara läsa 10 credits, jag måste läsa minst 12 credits. För tillfället är jag registrerad på 15 credits vilket är väldigt mycket (ungefär motsvarande 15 poäng på 12 veckor). Om jag bara läste under-graduate kurser skulle det väl inte vara något problem, men jag har mid-term exams, final-exams, papers på ungfär tio sidor på båda mina andra kurser plus en paper i in masterskurs som ska vara på runt 20 sidor. Och på masterskursen ska vi dessutom undervisa high-school elever under en hel dag, vilket kommer ta lite tid att förbereda. Och jag kan såklart göra extra-credits också. Det är en hel del helt enkelt.

Jag ska läsa runt 15 böcker, dessutom har kurserna kompiendier med kompletternade texter. Jag har insett att om tar alla tre kurserna kommer jag inte få göra annat än att läsa, och jag kommer inte få se någonting annat än The U-district under mina veckor här i Seattle. Därför måste jag droppa en kurs och hitta en kurs som är värd mindre credits. Mitt dilemma är att jag egentligen vill läsa alla kurserna, men jag kommer inte hinna. Beslutsångesten är stoooor! Kanske filmvetenskap? Det finns faktiskt en kurs i asiatiska kampsportsfilmer. =)

Jetlag

Jag vill sova! För mig är klockan kvart i två på natten, men i Seattle är det kvart i fem på eftermiddagen. Jag har tagit två bilder iaf så ni kan hur det ser ut där jag bor och se var jag sov i natt.

Lander Hall. (Jag bor i Terry Hall, som ligger alldelse bredvid åt höger.)

Christines stuga och hennes coola säng

Framme

Nu sitter jag i en stuga någonstans i West Seattle och skriver. Jag har varit vaken i 22 timmar, och det gungar precis som jag fortfarande var på ett flygplan. Hade min livs värsta flygresa mellan Chicago och Seattle. Turbulensen var väldigt kraftig och jag blev åksjuk som sjutton. Stewarden försökte få mig att ta två tabletter, en blå och en vit. Den Blå var någon slags lugnande tablett så jag skulle slappna av och somna. Efter noga övervägande tackade jag nej, med hulkande i papperspåsen som följd.

Jag blev hämtad på flygplatsen av Christine, som bor i Seattle, och som är en bekant till min pappas ex-fru. Lagom skumt, men hon är verkligen jättesnäll. Jag får bo i hennes hus och hon bor hos sin hyresvärd istället. I Sverige hade man säkert var i ungefär lika gästfri, men där hade man nog sagt: Självklart får du sova hos mig, ta soffan. Eller har jag fel?

Nu måste jag verkligen sova.